Energiföretagen förespråkar sänkt skatt på el

Energiskatten på el har i första hand ett fiskalt syfte: att generera intäkter till staten. Det har varit utgångspunkten sedan skatten infördes 1951. Och är också förklaringen till att den successivt höjts inom ramen för 1990-talets skattereform, den gröna skatteväxlingen och genom årliga indexeringar. Att beskriva denna skatt som ett skydd för fjärrvärmen är att bortse från dess primära funktion i det svenska skattesystemet. 

Därutöver har energiskatten på el använts som ett energi- och miljöstyrmedel, bland annat för att uppfylla Sveriges energisparbeting enligt EU:s energieffektivitetsdirektiv. Detta förändrar inte sakförhållandet: syftet har aldrig varit att gynna fjärrvärmen, utan att begränsa elanvändning och finansiera offentlig verksamhet. 

Mats Nilsson påstår vidare att Energiföretagen som branschorganisation inte efterfrågar sänkt energiskatt på el. Även detta är fel. Energiföretagen har återkommande förespråkat sänkt energiskatt på el, just därför att skatten driver upp elkostnaderna för hushåll och företag. Vi har konsekvent pekat på att generella skattesänkningar är mer träffsäkra än tillfälliga elkompensationsstöd – stöd som infördes 2022–2023 och som nu återinförs. 

Under innevarande mandatperiod har regeringen lagt flera förslag om att pausa eller slopa den årliga indexeringen av energiskatten på el. Dessa förslag har Energiföretagen välkomnat. Ändå har regeringen valt att prioritera sänkt skatt på bensin och diesel framför el. Resultatet har blivit en försvagad konkurrenskraft för eldrivna fordon och en politik som motverkar elektrifieringen.

Det var först i den senaste höstbudgeten som energiskatten på el sänktes med 7,9 öre till 36 öre per kilowattimme. Det var den första reella sänkningen sedan skatten infördes på 1950-talet. Regeringens senaste förslag häromveckan om att slopa indexeringen är därför välkommet – men det förändrar inte det faktum att Sverige fortfarande tillhör de länder i Europa med högst energiskatt på el. 

Samtidigt måste statsfinanserna beaktas. Energiskatten på el genererar även efter sänkningen drygt 25 miljarder kronor per år. Det är mot den bakgrunden Energiföretagen föreslagit en avgränsad sänkning av energiskatten för fjärrvärmens elpannor och värmepumpar. Syftet är bland annat att frigöra omkring 1,2 GW storskalig flexibilitet i elsystemet och dämpa fjärrvärmepriserna – till en begränsad statsfinansiell kostnad på cirka 500 miljoner kronor per år. 

Detta är heller inte en särbehandling i förhållande till många andra näringar. I dag tillämpas EU:s minimiskattenivå på el bland annat inom industri, jord- och skogsbruk, spårbunden trafik och landström för fartyg. I våra nordiska grannländer tillämpas dessutom minimiskatten även för fjärrvärmeverksamhet. 

Mats Nilsson bortser också från en avgörande skillnad i beskattningsstruktur: el beskattas i konsumtionsledet, fjärrvärme i produktionsledet. Till detta kommer att fjärrvärmen, till följd av Rysslands anfallskrig mot Ukraina, drabbats av kraftigt ökade biobränslepriser – utan att omfattas av något högkostnadsskydd som gäller för el- och gaskunderna. Att då dessutom införa något slag fjärrvärmeavgift som inte närmare beskrivs av debattören hur den skulle konstrueras riskerar troligen att undergräva fjärrvärmens konkurrenskraft ytterligare. Jämförelserna haltar därför betänkligt. 

Slutligen är det svårt att följa logiken i att samtidigt hävda att fjärrvärmen utsätts för svagt konkurrenstryck och att den därför bör prisregleras som debattören hävdat i en rad olika debattartiklar i diverse medier nyligen. Det skulle ofrånkomligen begränsa konkurrenstrycket ytterligare. Erfarenheter från Danmark – som Nilsson hänvisar till – visar varken lägre fjärrvärmepriser eller mindre generella prisökningar än i Sverige. Däremot uppvisar Danmark flera gånger större prisspridning mellan olika fjärrvärmenät. Det är svårt att se hur detta skulle utgöra ett föredöme.

Läs repliken i Dagens Industri