El i fjärrvärmen storskalig flexibilitetsresurs

Mats Nilsson hävdar att Energiföretagen verkar för att skydda en specifik affärsmodell för fjärrvärmen och tar bland annat upp energiskatten på el och energikraven i byggreglerna.  

Ett av argumenten för att införa en tidsbegränsad nedsättning av energiskatten på el i fjärrvärmen är att det i dag finns en till stor del outnyttjad kapacitet på cirka 1,2 gigawatt i befintliga elpannor i fjärrvärmen. Detta handlar inte om teknikpreferenser, utan om systemfunktion där fjärrvärmen har möjlighet att utgöra en storskalig och styrbar flexibilitetsresurs. Till skillnad från enskilda värmepumpar i fastigheter kan fjärrvärmens elpannor ersättas av andra slag av fjärrvärmeproduktion när elpriserna är höga. Det är precis den typen av användning som efterfrågas i ett elsystem med allt mer variabel elproduktion. Det innebär också att eleffektuttaget när det är som kallast inte påverkas. I våra nordiska grannländer har man sett dessa systemfördelar sedan länge och tillämpar minimiskattenivån för fjärrvärmens elanvändning.  

Det finns också ett statsfinansiellt argument. En riktad skattenedsättning för fjärrvärmens elanvändning beräknas kosta omkring 500 miljoner kronor per år, medan en generell sänkning av energiskatten på el – av den typ som Nilsson hänvisar till – skulle kosta över 25 miljarder kronor årligen för svensk del. En generell sänkning är i grunden önskvärd, men en sådan reform behöver genomföras stegvis statsfinansiellt sett. 

Debattören menar vidare att energikraven i byggreglerna skulle gynna fjärrvärmen. Det är tvärtom så att individuella värmepumpslösningar är gynnade eftersom energikraven endast gäller den ”köpta energin”. Energi som hämtas från sol, mark, luft eller vatten inom fastighetens tomtgräns räknas inte. Viktningsfaktorerna mellan el och fjärrvärme är ett försök att skapa teknikneutralitet, men i praktiken utgår de från värmepumpar med lägre verkningsgrad än vad som normalt installeras i dag. Från Energiföretagen hade vi hellre sett att energikraven satts utifrån den faktiskt använda energin i stället för utifrån den köpta. Det skulle innebära att byggreglerna skulle styra byggnadens energibehov i stället för valet av uppvärmningslösning.  

Mats Nilsson hävdar också att det skulle finnas förbud mot att välja andra uppvärmningslösningar än fjärrvärme. Detta är fel. Enligt de allmänna avtalsvillkoren som tillämpas för fjärrvärmekunder finns tre månaders uppsägningstid. Det står således fjärrvärmekunderna fritt att välja andra uppvärmningslösningar om de önskar.  

Vidare tar debattören upp att det finns stora prisskillnader mellan olika fjärrvärmenät och att priserna inte varit stabila. Prisskillnaderna förklaras av skilda lokala förhållanden i respektive fjärrvärmenät med olika slag av värmeproduktion och hur näten ser ut. Bränslepriserna är den faktor som har störst påverkan på prissättningen där biobränslen dominerar. Sedan Rysslands anfallskrig mot Ukraina har biobränslepriserna fördubblats vilket är den största förklaringen till de senaste årens betydande höjningar av fjärrvärmepriserna. Fjärrvärmebranschen har dock inte tagit ut dessa bränsleprisökningar fullt ut gentemot kunderna, utan på aggregerad nivå visat närapå nollresultat under 2023 och 2024 och därmed agerat ”krockkudde” gentemot kunderna.  

Slutligen lyfter Nilsson Danmark som förebild. Vad som då utelämnas är att den danska värmemarknaden bygger på omfattande energiplanering, prisreglering och i praktiken reglerade affärsmodeller. Historiskt har även anslutningsplikt tillämpats. Om detta är den modell Nilsson förespråkar även för Sverige bör det sägas tydligt. 

Läs repliken i Second Opinion här